Vad du inte ska säga till en cancersjuk!

Min mormor har också dött i cancer…

Ja så brukade standardsvaret vara för mig när jag berättade om min sjukdom, som om det inte fanns något bättre sätt att uppmuntra mig på.

Med risk att igenkänningsfaktorn hos några av mina läsare blir hög och min text kan skapa irritation ber jag härmed om överseende men jag vill inte missa chansen att prata om detta viktiga ämne i min blogg. 

Ett ofrivilligt öra…

När jag blev sjuk i cancer så var det som att jag konverterades till ett ofrivilligt öra av historier om andra som hade haft cancer. ”Min mamma, min pappa, min farmor, min moster, min farfar, min kompis har också haft cancer”. Jag brukade lyssna  tålmodigt på hur de ”äntligen hade  fått dö”, eller hur släktingen ”just nu genomgår en hemsk  behandling som aldrig verkar ta slut” eller hur de mirakulöst återhämtade sig när alla trodde att allt hopp var förlorat.

En vanlig konversation kunde se ut så här:

Vännen: – jag hörde att du har fått cancer, fan vad jobbigt, Anette (suckar empatiskt)

Jag: – Ja, det stämmer. Tack för att du….

Vännen: – Avbryter mig för att säga: – min moster har också haft cancer, hon fick bröstcancer 2013. (sorgsen stämma)  Du vet hon som bor i Skellefteå? Nähä, du känner henne  inte. Men okej, i alla fall, hon upptäckte en konstig knöl på bröstet och fick sedan reda på att det var bröstcancer. Hon fick först operera bort ena bröstet, men läkarna sa att det var risk för spridning så hon opererade det andra sedan. I Umeå, på Umeås sjukhus var det. Sen fick hon strålas, fasiken vad illa hon mådde då. Hon bara spydde hela tiden.. Bla bla bla….

Sånt här har jag fått lyssna på,  hur många gånger som helst. Jag fattar inte; varför??? Eller någonstans förstår jag väl, det är väl något slags form av konstigt visad empati men jag AVBÖJER mig härmed från alla som vill berätta om avlägsnas släktingar, (som de ibland inte själva ens känner) cancerhistorier i något slags konstigt empati till mig.

text: Never miss a good chance to shup up on wood Skapar enbart oro hos en person diagnostiserad med cancer

Jag blir inte hjälpt av dessa cancerhistorier. Tvärtom, alla snyfthistorier om folk som har dött i samma sjukdom som jag själv har haft, det gör mig rädd och ledsen. Så det är inte empatiskt!  Prata om något annat i stället. Det finns en miljon andra saker vi kan samtala om.

Observera! Jag är inte någon egocentrisk person som inte vill lyssna på andras problem eller bekymmer. Om det är det intrycket du får efter att ha läst min text, ber jag vänligen dig att läsa den igen eller sätt dig i soffan och meditera texten en stund.:)

Jag ville bara inte höra hur jobbigt alla andra cancersjuka hade det, när jag själv satt där alldeles livrädd att min egen cancer skulle äta upp mig, bit för bit.

Tack på förhand. Over and out.

4 tankar om “Vad du inte ska säga till en cancersjuk!

  1. Herbalista says:

    Hej, tack för din kommentar.Ja, det var ju också ett sätt att visa medömkan, inte bara er E är sjuk, nu ska förhållandet rasa med. Vad är det med folk? Varför visar vi medkänslan så? Galet. Jag tänker på er ofta. Hade ni varit närmare hade ni fått en stor kram hela högen, superkämpar är ni!

  2. Tobbe says:

    Håller med dig till fullo, på vilket sätt kommer jag må bättre av att höra hur många som dött i samma sjukdom. Precis när Elliot sjukna in var det en ”medömkande” själ som berättade för oss att statistiskt sätt så är andelen par som skiljer sig väldigt hög, för dem som drabbas av liknande situationer? Tack för den du och ja, så här i efterhand förstår jag verkligen att par skiljer sig.

  3. Emelie says:

    Man måste kunna lyssna som vän/familj för att den andra ska ha chansen att få ur sig det jobbiga.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

5 + nio =