Ryggradens uppdelning

Ryggkotornas fördelning

bild på ryggraden
Ann Gilanders fina bok ” Zonterapi, för rygg,axlar och nacke” utgiven 2005 av Bokförlaget Semic

Ryggraden är uppdelad i olika segment och tack vare det är ryggraden är väldigt rörlig, men tillräcklig stabil och styv för att bära stora delar av kroppens vikt. Ryggraden finns även för att skydda ryggmärgen.

Det finns 33 st. ryggkotor (vertebrae) i kroppen och de hjälper till att bygga upp ryggraden. (columna).

En ryggkota består av många små ben och alla kotor har ett hål i sig. I hålutrymmet ligger ryggmärgen där det finns en massa känsliga nerver. Runt själva ryggmärgen finns hinnor av bindväv för att ytterligare skydda nerverna

Kotorna i ryggraden delas in i hals, bröst, länd, svans och korsbenskotor.

Tidigt i fosterlivet har vi 33 st. kotor varav 7 st. är cervikalkotor (halskotor), 12 st. torakalkotor (bröstkotor) 5 st. sakralkotor (korsbenskotor) 5 st. lumbralkotor (ländkotor) och 4 st. svanskotor. Sakralkotorna växter sen ihop till korsbenet och svanskotorona växter ihop till svansbenet. Halskotorna, bröstkotorna och ländkotorna (de presakrala kotorna) är självständiga ben förbundna via leder. I halsryggraden har vi störst rörlighet i ryggen. Bäckenets kotor är sammanvuxna, vilket leder till att ryggradens kaudala del i princip är orörlig. Ryggkotornas storlek minskar kranialt alltså närmare skallen.

Mellan kotorna finns 23 mellankotsskivor som är diskar av brosk som förbinder kotorna. Diskarna möjliggör rörelse och är stötdämpande.

Dessa mellankotsskivor kallas för symfyser. Symfyserna är en viktig broskförbindelse och finns mellan kotorna i ryggraden och mellan de två höftbenen. En symfys medger en viss minimal rörlighet mellan benen, men är mycket stelare än leder.

Mellankotsskivor består av en geléaktig kärna centralt (nucleus pulposus) samt av en fibrös ring perifert (anulus fibrosus).

Alla kotor har i princip samma delar, men de ser lite olika ut beroende på var de är placerade i ryggraden. Kotans främre kraftiga del kallas för kotkropp och den är relativt plan till utseendet, men framtill är kotkroppen kraftigt konvex. Kotorna har även en kotbåge, arcus vertebrae. Mellan kotbågen och kotkroppen bildas foramen vertebrale.

Kotbågarna har utskott där muskler och ligament sitter fast, och fasettlederna är leder mellan kotbågarna. Fasettledernas ytleder ligger på olika sätt, vilket gör att vi kan röra olika kroppsdelar i olika riktningar.

De två översta cervikalkotorna är annorlunda mot de andra ryggkotorna, atlas och axis. (De är de två översta halskotorna). Den översta av ryggens kota kallas atlas, eller C1-kotan, det är på denna kota som huvudet vilar. Denna kota saknar en kotkropp och består istället av en främre och en bakre båge.

Den övre nackleden som går mellan huvudet och atlaskotan brukar kallas för ja-led eftersom den besitter en stor förmåga till att utföra nickrörelser.

Den näst översta kotan, bredvid atlaskotan heter Axis, CII kotan. Dess utseende och konstruktion möjliggör atlas vridning från sida till sida och därför kallas den nedre nackleden, som går mellan atlas och axis för nej- leden.

”Risken att drabbas av en skadlig onormal överrörlighet i atlaskotan är störst för de som har degenerativa ledsjukdomar ex. rheumatoid artrit eller om man varit med om ett trauma mot nacken. Tillståndet är mycket ovanligt. Det som orsakar till att atlaskotan rör sig mer än normalt är oftast pga. en dysfunktion i ligamenten. Det som händer då är att atlaskotan förskjuts i horisontalplanet, en sk subluxation antingen framåt eller i rotation, så att det klämmer till strukturer som nerver och i värsta fall ryggmärg.”

(Hämtat den 14 januari 2019 https://evidensbaseradsjukvard.wordpress.com/2013/01/28/gar-det-att-balansera-ratt-atlaskotan/)

Coccyx, svansben, svanskota. Svanskotan är den nedersta delen av ryggraden och hjälper till med upprätthållandet av kroppen.

Lordos är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva ryggradens böjning, svankning. En stor lordos kallas ibland för svankrygg.

En kyfos, kutryggighet, finns normalt i bröstryggen. Normalvariationen av kyfosen i bröstryggen är stor.

Ann Gilanders fina bok " Zonterapi, för rygg,axlar och nacke"

Jag arbetar som regndroppsmassör. I mitt arbete har jag stort fokus på ryggraden och använder flera olika tekniker som kan vara bra för ryggraden. Varje behandling börjar på kundens fötters reflexzoner för rygg och axlar. Inom zonterapin hävdar man att alla kroppens delar finns representerade i fötterna och via reflexzoner kan man på så sätt behandla hela kroppen genom foten. Efter att fötterna har fått massage, gör jag resten av behandlingen på ryggen, varav flera tekniker sägs vara välgörande för vår ryggrad. På bilden här intill, kan man se var på fötterna vår ryggrads reflexzon är placerad.

Bilden på foten och ryggraden kommer från Ann Gilanders fina bok ” Zonterapi, för rygg, axlar och nacke” som jag varmt rekommenderar er att läsa.

 

 

 

 

Referenser: Bok: Sand Olav, Sjaastad V Oystein, Haug Egil, Bjålie G Jan, (2007) Människokroppen (2nd edition), Liber AB s. 224–227

Internet:

Hämtat 12 januari 2019 http://www.anatomiguiden.se/html/ryggrad.html

Hämtat den 13 januari 2019 https://anatomifysiologi.se/anatomi/skelett/columna-vertebralis/

Hämtat den 14 januari 2019 https://evidensbaseradsjukvard.wordpress.com/2013/01/28/gar-det-att-balansera-ratt-atlaskotan/

Hämtat den 13 januari 2019 https://sv.wikipedia.org/wiki/Lordos

Hämtat den 13 januari 2019 https://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=6283

Bild från Ann Gilanders bok ” Zonterapi, för rygg, axlar och nacke” utgiven 2005 av Bokförlaget Semic