Pappas begravning

Hej kära läsare, hoppas ni mår fint. Det är en härlig höstdag här i Göteborg i dag och jag har gjort en skön springtur i skogen. Jag har också skrivit ner lite tankar om tiden då vi begravde min pappa. Nu har det gått tre år sedan han dog, men saknade är fortfarande så stor. Var rädd om era föräldrar, medans ni har dom i livet…

Ungefär samtidigt som pappa fick veta att han hade fått cancer, fick jag mitt cancerbesked jag med. Jag kunde bara inte med att berätta för min familj att jag också hade cancer, vi led alla så med pappas sjukdom. Visst ville jag berätta, få krypa in i mammas famn och gråta och hitta stöd och tröst hos mina systrar. Men min familj var redan så nerbruten av vår pappas sjukdom. Det var så mycket sorg och oro så jag ville inte komma med mera. Vår pappa hade just gått bort av matstrupecancer.

Där satt jag, i kyrkan, cancern i halsenn bankande och en tremånaders bebis i magen. Och tårarna forsade…

Jag grät mycket under begravningen, jag har knappt några synliga minnen från begravningen, det var som att mina ögon hade förvandlas till ett vattenfall. Jag grät för att jag saknade pappa. Jag ville inte att han skulle försvinna från våra liv, jag älskade honom, han var min trygga pelare och nu fanns han inte kvar. Jag grät för att jag också hade cancer. Jag grät för att jag inte ville dö. Jag grät för rädslan över att barnet inom mig skulle bli lidanden av min sjukdom. Jag grät för att min ettåring kunde bli utan sin mamma.

Begravningen var extremt jobbig, en av de jobbigaste sakerna jag hade hittills gjort i mitt liv.. Under akten höll jag min ett och ett halvåriga pojke i famnen. Jag kramade honom hårt och strök honom över håret. Han var fortfarande för ung för att förstå vad som hände och skulle snart leka med sina leksaker normalt och oskyldigt fråga om sin morfar som om ingenting hade hänt.

Jag var tvungen att vara stark. Barnet som jag väntade behövde en modig mamma.

När det var dags att lämna kyrkan tog jag ett djupt andetag och höll tillbaka tårarna. Jag hade inget annat val än att vara stark. Min familj, min son och bebisen i magen skulle behövde en modig mor. En mamma som var tvungen att slåss mot sorg, rädsla, och cancern som också drabbade henne.

Utan tvekan var det nog en av de hemskaste dagarna i mitt liv, dagen vi begravde pappa. Jag var så ledsen och samtidigt så rädd att nästa begravning skulle jag var den som är på tur. Att få en chans till i livet har gett mig ett helt annat perspektiv på livet, jag uppskattar små, vardagliga saker på ett helt annat sätt än innan. På et sätt kan jag tycka att det är synd att man ska behöva uppleva en sådan här ” käftsmäll” för att ordentligt förstå livets värde, men bättre sent än aldrig, eller hur?  Har någon av er varit med om en ”life changing upplevelse ” som ni vill dela med er om? Jag läser alla kommentarer.

Stora kramar till er. /Anette

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

fyra × ett =