De följande dagarna efter cancerbeskedet

De följande dagarna kändes det som att jag levde i någon slags mardröm. Men på något sätt bestämde jag mig för att torka mina tårar, andas djupt och sätta igång Operation Bekämpa Cancern.

Hej darlings.

Hur gör man då man får diagnosen cancer? Finns det någon instruktionsbok? I så fall hade jag velat läsa den. När jag fick min diagnos var  jag inte redo för allt som skulle hända mig. Vem skulle kunna vara det? Vem ska man berätta det till? När? Hur?

Min man och jag bestämde oss för att inte berätta för någon, inte ens min familj, tills vi visste mer vad exakt som skulle hända med mig. Jag var gravid och vi hoppades att vi inte skulle avbryta min graviditet. Dessutom var min pappa väldigt sjuk och hela min familj var så oroliga för honom. Det kändes inte som rätt läge att stampa in ” ..by the way,  jag har också cancer”..

Nya och obehagliga rutiner började.

Jag var ofta hos läkaren, ibland kändes det som att sjukhuset blev mitt andra hem. När jag inte var där så försökte jag åka upp till Luleå så ofta som möjligt, jag ville spenderade tid med min sjuka pappa. Jag förklädde min ångest och min sjukdom. Att berätta för min pappa att jag var gravid var en lättnad. Att bära på så många hemligheter var ansträngande. Hans situation förvärrades varje dag och jag ville ge honom hopp, goda nyheter att hålla fast vid. Jag visste inte om jag själv skulle se det barnet eller om det skulle födas, men hoppet hjälpte mig att hålla modet uppe varje morgon. Daybis och jag hade alltid velat ha två barn, något som tills nu verkat omöjligt med tanke på hur himla svårt det hade varit att bli gravid första gången.

Nu var miraklet uppfyllt, men i utbyte mot ett högt pris.

Vad ska man säga? Hur kommer det sig att man får en svår diagnos men vården lämnar en så ensam med så många tankar och rädslor som det blev i mitt fall? Jag var gravid för guds skull! Nu så här i efterhand ser jag att jag borde ju ha behövt prata med någon professionell, kanske min barnmorska mer  än  väga/ mäta magen -tiden.  Mitt tips till  en medmänniska i en liknande situation är att prata, prata, prata om det. Det tror jag är bättre i det långa loppet än att ” tiga ihjäl det” som jag gjorde…

Nu mina vänner är det dags att laga middag. Zuccinigratäng i ugn. Mums. Stora kramar

Dela dina tankar

5 × 5 =

Meny
Kategori