-Du måste operera dig, Anette…

10 år gift med denna man, vilken välsignelse!

Kära läsare. Hoppas att ni har haft en fin helg. Det har varit varmt och soligt i Göteborg och jag och min man har firat 10 år som gifta i helgen. Så underbart mysigt vi har haft! Som jag älskar den mannen tillika far till våra två barn. Han är min klippa i vått som torrt. Oftast tycker vi väldigt lika, men i dag tänkte jag faktiskt skriva om beslutet jag tog som utan tvekan är det mest omdiskuterade beslutet  mellan just mig och min man, nämligen att inte operera min bort min tumör under graviditeten.

Det var verkligen inget lätt beslut, det gav mig många sömnlösa nätter och jag vände och vred mig i sängen och undrade vad jag skulle göra. Både min familj och min man ville att jag skulle opera mig. Jag kommer i håg hur Daybis bönade och bad till mig – Anette, jag vill hellre ha en fru och ett barn än två barn och ingen fru! Operera dig! Snälla du, gör som läkarna säger.

Läkarna försökte också övertyga mig, men jag lyckades inte skaka av mig läkarens ord när han sade att det fanns en viss risk för missfall. Det spelade ingen roll hur mycket de försökte förklara att man ”opererar även benbrott under graviditet”, jag var livrädd att mista bebisen som växte i mig. Efter att ha fått vårt första barn genom IVF, kändes det som att bebisen som kommit till på ”vanligt sätt” var ett mirakel. Jag vågade bara inte riskera ett missfall.

Jag tror att jag till och med var räddare att få missfall än för cancern? Eller var det så jag projicerade min rädsla? 

Jag vet med mig också efter en tidigare armoperation som jag hade gjort, att jag mår riktigt dåligt  vid uppvaknandet. Min kropp riktigt lider vid operation. Det är väl inte så konstigt, herregud, man skär ju i kroppen.

Min lillasyster fick mig trots allt att tänka över mitt beslut en gång extra då hon uttryckte sig  ”-Din graviditet kommer inte vara normal, cancern kommer ligga som ett mörkt moln över dig hela tiden. Om du ska operera dig så fort bebisen föds, kommer du ju inte kunna njuta av den. Varken din graviditet eller första tiden med din nyfödda kommer bli bra. Snälla, gör det nu i stället. Så hinner cancern inte sprida sig mera.”

Visst stämde det min syster sa, min graviditet skulle inte bli normal, det visste jag redan. Det kändes inte normalt. Jag hade CANCER! Men jag kunde bara inte låta mig opereras. På nått sätt försökte jag nog förtränga det hela, jag kände ju mig inte vidare sjuk.

Att jag var sjuk var ingenting som syntes, i alla fall inte från början. Vem helst som såg mig såg en glad, gravid kvinna. Men inombords grät jag. Denna bild är tagen bara några veckor efter min pappas begravning.

På kvällarna brukade jag titta mig i spegeln och det enda jag kunde se var en tidsinställd bomb som var redo att explodera!

Allting kunde hända, hela jag kändes som en giftig miljö för bebisen, jag var rädd för barnets utveckling och att jag skulle skada bebisen på något sätt. Nej, det var inte så här jag ville uppleva min graviditet. Jag ville vara stark, sund, frisk, modig och glad. Mina barn förtjänade det. Min man. Och framförallt jag.

Jag var tvungen att slå ifrån mig min systers, min läkare, min mans och mina vänners åsikter om att vänta med operationen.

Jag fick fullkomligt tvinga bort tankarna. Jag låtsades leva normalt.

Jag satt på MVC med andra gravida, låtsades som att allting vara normalt. Jämförde magar. Pratade gravidkrämpor. Men inne i mig kändes det som att vilken sekund som helst kunde min kropp explodera och förstöra allt. Rasera allt liv omkring mig. I bland undrade jag om jag höll på att bli galen och om jag tagit rätt beslut.

Jag lärde mig att bli en riktig skådespelare. Utåt sett var allting bra, men inom mig så rev en stormvind runt i mig.

Hade jag i dag tagit samma beslut som jag gjorde då?  Vad var rätt?  Vad var fel?  Vad hade ni gjort?  Tusen frågor. Men nu börjar det bli dags att förbereda barnen för läggdags. Stora kramar till er läsare.

2 Kommentarer

Gå med i diskussionen och berätta din åsikt.

Herbalista
9 oktober, 2018 kl. 10:57
– Svar till: Sarah

Tack Sarah. Ja det var inte ett lätt beslut. Men nu är vi på andra sidan! Stora kramar till dig och din fam. grattis igen till nytt jobb! Fungerade kryddnejlikan?

Sarah
9 oktober, 2018 kl. 08:49

Vilket beslut! Du är så stark Anette! Vilka våndor du måste ha gått igenom ?

Kommentera

tjugo − femton =

Meny
Kategori