Dagarna efter mitt cancerbesked

De följande dagarna efter cancerbeskedet var det svårt att kontrollera rädslan som jag kände…

Hej darlings. Hur mår ni? I dag kände jag att jag behövde få skriva av mig om hur det kändes dagarna efter mitt cancerbesked. Om jag skriver ner det, får jag också lite mer distans till alla känslorna.

Så vad gör man då man får ett cancerbesked? Ja, jag, som så många fler blev flitiga ”googlare”. Jag satt sena nätter till tidig morgon och googlade allt från symptom och biverkningar till risker och dödsfallsstatestik. Jag läste också en hel del skräckhistorier från mer eller mindre tillförlitliga källor, skrämmande och fruktansvärda historier om olika dödliga cancerformer, tragiska slut och utmattande processer. Skulle det hända mig? Min pappa levde sina sista veckor, skulle mitt liv bli som hans? Trött och ihopsjunken, oigenkännlig och svag? Tills jag dör? Tynar bort? Precis som honom?

Ångesten flyttade in i mitt bröst och låg hela tiden på lur, molande. Jag tittade på min kära son Samuel, så oskyldig och omedveten om allt och mitt hjärta brast i tusen bitar när jag tänkte tanken på att lämna honom utan sin mamma. Jag strök mig på magen; tänkte på bebisen som också växte i min kropp..

Nej, jag kunde inte tillåta det. Jag kunde inte låta cancern vinna.

Jag var ung, jag var stark, och Gud visste att jag ville leva och jag hade fortfarande många saker kvar att göra i livet. Jag skulle kämpa för mitt liv, jag skulle slåss till sista sekund mot denna sjukdom och jag bestämde mig att jag skulle vinna striden. Cancern hade börjat ett krig mot mig, utan att jag gett min tillåtelse, men jag skulle banne mig avsluta fighten.

Cancer may have started the fight but i will finish it….Huvudbilden i inlägget på Mohammed Ali är lånad från Los Angeles Times

Jag föreställde mig Mohammad Ali i boxningsringen. Stark, stor, muskulös. Arg. Och segrande. Med en rak höger golvade han sin motståndare. Så skulle jag också göra. Jag var tvungen att göra det. För mig egen skull, för min man, för min son Samuel och för den lilla bebisen som ännu inte var född. Sorg skulle inte hjälpa mig, gråt skulle inte förbereda min kropp för vad som skulle komma.

Cancern kom som en chock. Men det väckte ett djur inuti mig som hade varit sovandes länge… Jag boxade sönder flera kuddar. Duna och fjädrarna yrde inne i sovrummet. Jag förberedde mig på att knäcka min motståndare med en rak höger!

Ja, en riktig KNOCKOUT! DOWN! Vad hade jag annars för val? Jag måste kämpa.
Vad hade ni gjort? Hur hade ni reagerat? Ni får gärna skriva i kommentarsfältet era tankar eller funderingar. Jag läser allt! Puss på er!

2 tankar om “Dagarna efter mitt cancerbesked

  1. Herbalista says:

    Men kära du! Vad fint du har skrivit, så fina ord. Jag blir alldeles rörd av dina fina kommentarer, tack fina du! kramar i en hög till dig!

  2. Annika Ekblom says:

    Oj du är ung och med otroligt styrka som få och en vilja som försätter berg! Den styrkan tror jag du har inneboende i dig som moder och fru och dotter – du skall föra allt vidare och vaka över de dina och lära dem hur man kan övervinna sjukdom och hopplösheter, bl a med hjälp av friska växter fulla av antioxidanter mm – livets batterier och rätt sjukvård och läkemedel.
    Jag önskar dej och er all lycka och kraft! Kram kram kram kram!!!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

tolv + femton =